11.11.16

Våra trädgårdar.

Jakobstad 36, 10.5.1913

Äntligen tyckas vi nalkas den ljuva tid, d& träden få löv och jorden blommor. Länge, länge bar marken varit vit, nu ha vi kommit så långt, att den bar blivit svart, och nu kunna vi hoppas, att den snart skall bli grön.

Vintern har väl nu haft sitt sista vredesutbrott. Ännu då den var på väg utför trapporna hade den åtskilliga obehagligheter att säga oss, väsnades och skrek i portgången och kastade snö i ansiktet på oss, men nu ja, nu tycks den äntligen lyckligtvis borta. Det är något i luften, i solskenet, som säger oss, att våren är i annalkande, flygande fram över havet på sitt skepp, med vajande vimplar och lasten full med blommor.

Vi bo långt mot norden och vår sommar är kort, men om vi riktigt förstode att taga vara på jord och plantor, skulle också våra nordiska trädgårdar kunna frambringa mycken skönhet. En genialiskträdgårdsmästare förklarade för mig en gång, hur man till och med kan få den ädlaste frukt att mogna under våra korta sommarmånader, om man blott förstår att sköta kniven och bruka jorden rätt. Hur mycket lättare skalle det då inte vara att fä alla slags blommor att trivas. Naturen bjuder oss p& en oändlig rikedom och omväxling av färger och former i blommornas värld. Goethe säger på ett ställe:
“Blommor oss räcker naturen,
Till kransar konsten dem binder,"
och dessa ord kunna lika väl användas om trädgårdskonsten, ty här gäller det också att välja ur överflödet.

Det beror då inte på att använda 'fina' eller 'dyra' blommor, men att hopställa sådana, som passa tillsammans i form och färg.

Det första som slår en vid åsynen av en trädgård är färgsammansättningen. Man kan se trädgårdar, där den vita färgen är så förhärskande, att de göra intryck av kyrkogårdar. Andra, där alla sorters fula röda färger äro dominerande. Åter andra, där man tycks ha glömt att det funnes andra än blåa blommor. Naturen är själv den bäste läromästaren i färgsammanställning, ty om man vill undersöka varje enskild blomma, måste man beundra den fulländade smak, med vilken dess olika blad äro målade.

Man skulle då observera, huru den gula färgen nästan överallt ger en särskild glans ät blommorna. Den finns i de röda tulipanema, de violetta penséema och förekommer nästan i varje blomma omkring ståndare och pistiller. Vid anblicken av en blomsteranläggning, där den gula färgen saknas, erfar man samma kväljande känsla som vid smaken av en maträtt, i vilken kokerskan har glömt saltet. (Liksom man heller inte vill ha för mycket salt.)

Det har en tid varit ett mod att blott ha en färg i en blomsterrabatt och en annan som inramning. Detta mod passar bäst för större trädgårdsanläggningar, där blomrabatterna skola verka arkitektoniskt, men man får dä vara mycket noga i valet av komplementärfärgerna.

Sammanställningen av två röda färger kan ofta vara stötande för ögat, och som regel kan man avråda från alla röda färger som ram, i synnerhet för den obestämda tegelröda färgen hos den smäbladiga begonian, som inte passar någonstans.

Bättre är då den praktfulla, storbladiga röda begonian, i synnerhet om man då i rabatten har en stark motsats i blåa eller gula blommor. En mycket användbar och vacker gameringsväxt är den lilla himmelsblåa lobelian. I England har jag sett den som tjock ram omkring rabatter. En både billig och härlig blomma är penséen i alla färger, i synnerhet när den uppträder i violett, djupblått eller brongult. En rabatt av penséer, kantad med eldröda eller gula begonier, gör en förtjusande verkan. Också som matta för högstammiga rosor passa de dunkelt färgade penséema.

Både i England, Tyskland ocb Danmark sätter man en ära i att trädgårdarna lysa av blommor. I England användes med förkärlek en så enkel blomma som krassen på grund av dess egenskap att täcka jorden med sina saftiga, sköldformade blad, sin förmåga att växa fort och framför allt på grund av sina blommor, som skifta i en hel skala av nyanser från ljusgult till djupaste mörkbrunt. Om krassen användes rätt, kan den verka som en hel vattenkonst av blommor.

Heliotropen är också en av de växter, som aldrig bör saknas i en vacker trädgård. Dess violetta, varma färg skiftar från ljus till mörkaste violett, och dess sällsynta vällukt fyller luften med doft. Skötes den väl, kan den ansenlig storlek. Den tar sig utmärkt ut bredvid skariakansröda geranier.

Resedan bör heller-aldrig saknas. Denna blomma, vars doft mtihända är den mest bedårande av alla, täcker jorden som an grön matta, kan användas överallt och lämpar sig särskilt för rabatter, där man har högstammiga växter.

Blommor kunna bli omoderna, men man gör orätt i att alldeles glömma bort dem. Bland de gammalmodiga blommor, vilka genom sin färgprakt beständigt skola göra utmärkt verkan i en skicklig trädgårdsmästares hand, kan man nämna lövkojorna, som uppträda i snart sagt, alla färger. Den späda, lätta nemofyllan, vars himmelsblå färg gör sig utmärkt, om den får en passande komplementärfärg bredvid sig, samt den så kallade sömntutan (Elskolria califomia), vars briljanta orangegula färg lämpar sig särdeles bra som bärd omkring rabatter.

Bland de växter, som uppträda “en masse", äro att märka om våren tulpaner, hyazinter, aurikler, crocus o. s .v. och hösten alstrar dalier och stockrosor. Naturen består sig med en stor och omväxlande färgrikedom i alla dessa blommor, och man gör orätt i att låta dem uppträda i en färgnyans. Så t. ex. är det mycket smaklöst att se en rabatt endast beväxt med röda astrar, vita tulpaner, violetta dalier o. s. v. Man bör med urskillning blanda alla dessa färger, så att de kunna framhäva och försköna varandra.

Utom de mindre blommorna ha vi de härliga blommande buskväxterna syrenerna, guldregn, röd hagtom, o. s. v. i en oändlighet.

I det hela är det sorgligt, vilket intryck av fattigdom man erfar vid åsynen av - våra trädgårdar i norden. När man vet, hur stor blomsterrikedom det finns och hur mycket av den vi utan svårighet skulle kunna förskaffa oss.

Det är blott en mycket ringa del av våra trädgårdsväxter jag nn har nämnt. Det beror på varje människa, som sysselsätter sig med trädgårdsskötsel, att välja i det stora överflödet. Må man blott akta sig för all ensidighet i valet av blommor. Ingen färg bör i en trädgård vara framträdande, men alla färger smälta tillsammans. Liksom man i musiken icke vill höra ett beständigt hamrande på samma ton, men önskar uppfånga ett fulltonigt ackord, måste också en färgsammansättning åstadkomma en samstämmande harmoni, som man dröjer för att betrakta och inte undviker som något fult och ledsamt. Det finns oändligt att välja på för den som vill smycka sin trädgård med smak.

Den som inte har färgsinne bör helst överlämna valet av färgen till andra.

H. N.

Ei kommentteja :