Berättelse Om Tvänne slags Torf, hvaraf den ena, då han brännes, gifver en gul aska, thenlig til oljo-färg för målare: den andra gifver efter bränningen och afrökningen en hel fin och hvit aska.
Infånd af
J. Hesselius.
Kongliga Vetenskaps-Academiens Handlingar, Julius. Aug. Sept. 1750
Uti Eckers Socken här i Nerike, ½ mil ifrån Örebro, uptages en Torf-art, hvilken, då den brännes på samma sätt, son förr är år berättadt (a), gifver en öfvermåttan fin gul aska, som en Ocra. Jag har försökt at rifva denna askan på en målare-sten, och med färnissa præparera til färg, och befunnit den samma icke allenast hafva, som Målare såja, en gof corpus, utan ock göra en vacker gund-färg, hvarpå prof härhos följer, som jag låtit en Målare här i orten anstryka. Vill man nu inblanda någon svart färg i denna gula ocran, eller ej aftaga en svarta skorpan, som i afrökningen sätter sig omkring torfstycket, utan blanda alt tilsammas, så får man en god brun ocra-umbra, som man efter behag kan göra ljusare eller mörkare. Äfven ock kan man af samma torf, såsom nästan af all annor torfslag, göra en svart färg, så den brinnande torfven, som förr är berättadt, dämpes och släckes i vatten. Skulle nu denna askan finnas tjenlig til något annat nyttigare bruk, än til olje-färg, hvilket lämnas til deras ompröfvande, som denna saken bättre förstå, så är på denna Torf-arten en ymbog tilgång; ty den uptages på en mycket stor och hvid äng, och försäljes til järnverken och Bruken der omkring. Denna Torfven är eljest til utseende svart, stadig och compact, förutan de öfversta spade-tagen, som äro lättare och lösare, och göra en ljusare och flyktigare aska. Är jämväl af den beskaffanhet, at, när Torfven är igenombrunnen, ligger han väl i sin riktiga form och storlek, som då han var obränd; men är ganska lös och fluktig, såsom et skum eller fragga, så at et Torf-stycke, som obrunnit väger 3 skålpund, ej lämnar mer aska efter sig, då det är igenombränd och afrökt, än vid pass 8 lod. Deremot den andra Torf-arten, son gifver den hvita askan, hvilken är stadigare och compactare, och låter sig bättre handteras och skäras med knif, efter samma vigt, som den förra, gifver 24 a 26 lod efter afrökningen, då likväl den lösa och flyktiga röd-bruna Torf-askan har en gof Målare-Corpus, men den hvita och fastare askan aldeles ingen; och är, så mycket jag förstått, således obrukelig för Målare. Uti et och annat Torf-stycke har jag efter af bränningen och utkåönngen uti askan funnit rygg-benen af sifkar och kräfte-skal, som vid anrörandet fallit i fär och gått sönder, hvilket tyckes bevisa, at denna ängen fordom dags varit en sjö, som nu är öfveralt gräslupen, och blefven en tämlig hårdvallad äng, och kan bära både hästar och vagn.
När jag för någon tid sedan var uti Vermland, och fick således tilfälle, at bese åtskilliga slags måstar och Torf, som uptahas til Brukens nytta och Kålens besparning, fant jag, at vi Storforss-Bruki uti Kråppa Socken finnes och uptages en äfven sådan Torf-art, som vid Bredsjö-Bruk i Vestmanland, hvilken gifver en ganska fin och hvit aska, så at, när man efterser, lärer denna Torf-arten ej blifva så rar och sällsynt, utan finnas på flera orter; skulle derföre önska, at den til någon allmän nytta kunde användas. Denna Torfven är äfven som vid Bredsjö, hvitaktig, och såsom hon vore ler-blandad, då hon är vorden torr, hvilket ej kan observeras, så länge hon är rå och våt. Man kan ej eller finna några vissa lag eller streck, der denna Torfven uptages, utan ibland träffar man den hvita Torfven och ibland den mörkare, som gifver en gemen grå och obehagelig aska; dock äro bägge Torf-slagen lika nyttiga til det Bruk, til hvilket de uptagas. Hvad nu det månde vara, som gör, at askan hos det ena Torf-slaget blir hel krit-hvit, men brun eller grå-aktig hos det andra, som ligger strax derhos, lärer förmodeligen vara denna: at som all sådan Torf ej annat är, än en congeries vegetabilium, eller en hop förruttnade sjö- och vattu-växter, som finnas uti mer eller mindre myckenhet i en sumpig mark, så lärer någon särdeles slags växt, som i ymnoghet finnes på somliga ställen i måssarna, hafva den art och egenskap, at den efter förruttnelsen gifver en sådan hvit aska uti bränningen. Ty få snart et annat vegetabile, som ej hörer til det hvita slaget, infaller uti denna ljusare Torfven, hvilket klarligen kan igenkännas, emedan det ej aldeles kommit til förruttnelsen och fått en jord-art; så har den askan af den växten en hel annan färg, och ofta skämmer den hvita askan, at hon ej blir så hvit, som den eljest kunde blifva. Hvad denna Storforss-Torfven vidkommer, så kan jag berätta, at jag funnit några Torf-stycken, som gifvit en hel krit-hvit aska alt igenom, som aldeles varit obemängd med andra växter, hvilket vid Bredsjö-Torfven svårare är til finnandes. Hvad nyttan vidkommer af denna hvita askan, har jag ej annat at berätta, än vid den föra ifrån Bredsjö, och at man dermed kan polera och ränsa Silfver, Kåppar, Mässing &c. Jag har ock funnit, at när man upblandar denna askan med litet bomolja, och stryker den på en rakknifs-rem, gör hon rak-knifven så skarp och hvass, som den voro nyligen slipad.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti