15.1.17

Guldfärgade fisken.

Dagens Press 246, 27.11.1914

Fiskarnas färger frambringas på flera olika sått, såväl genom färgämnen, pigment, som på optisk väg genomljusets brytning eller reflekterande och genom kombination af båda metoderna, skrifver en författare i den svenska tidskriften Fauna och Flora.

På detta sätt kunna de mest briljanta resultat ernås. Visserligen ha vi i våra vatten inga fiskar med så utomordentligt granna och lysande färger som dem man kan få se hos en del af de tropiska hafvens invånare, dock gifva ju äfven våra snultrefiskar, sjökockarm. fl. en antydan om, hvad fiskar kunna frambringa i färgprakt.

Den vid materia direkt bundna fargen orsakas af i läderhuden liggande pigmentförande celler, chromatophorer, samt af en värnad, som bildas af s. k. iridocyter. Dessa senare äro celler, som innehålla guanin i form af korneller mångkantiga,kristalliknande kroppar. Detta guanin ar att betrakta såsom en affallseller förbränningsprodukt, men som upplagras i kroppen för frambringandet af färg i stallet för att utsöndras och afföras såsom andra förbränningsprodukter. Iridocyterna äro ogenomskinliga och frambringa, där de äro tätt lagrade, antingenen mjölk-eller krithvit färg eller också ett blänkande silfverskimmer. Det är alltså detta guanin i iridocyterna, som framkallar såväl fiskarnas karaktäristiska silfverglans som äfven de iridiserande färgerna. (Det är detta guanin, bundet vid löjornas fjäll, som användes i Frankrike och Tyskland för framställandet af falska pärlor. Konsten härstammar dock från Kina och är uråldrig.) De senare äro interferensfenomen. Den strimmighet, som ofta förekommer på fjällen, torde äfven i sin mån bidraga till de optiska färgernas framkallande.

Chromatophorerna kunna betraktas såsom bindväfsceller. De äro pä stjärnformigt eller annat satt greniga och äga förmågan att sträcka ut sina utskott eller sammandraga sig till en kompakt klump, hvilket är af största betydelse för framkallandet af färgförändringar. Färgämnet i dessa chromatophorer är af tvenne väsentligt olika slag. Det ena är lipochrom d. v. s. vid fett bundet färgämne, som till färgen är gult, orange eller rödt. Det andra är svart färgämne eller melanin. Genom kombination af dessa två slag af chromatophorer kunna åtskilliga slag af färger framkallas. Brunt är t. ex. en färgeffekt, åstadkommen genom att det svarta melaninet så att säga mildras med gult. Grönt hos fiskarna är ej heller någon själfständig färg, utan blir resultatet af att svarta och gula chromatopharer i vissa proportioner mellanlagras mellan hvarandra. På liknande sätt kunna äfven flera andra färger åstadkommas och i kombinationmed de ofvannämnda iridocyterna gifva fiskarna den för dem karaktäristiska färgen. I olika fall spela naturligtvis de olika färgerna en mycket olika roll. Hos våra vanliga sötvattensfiskarter är t. ex. den grönaktiga eller olifbruna färgen på ryggsidan en produkt af en lämplig blandning af chromatophorer med melanin och sådana med lopochrompigment. Sidornas silfverglans och bukens mer eller mindre hvita färg är däremot en produkt af guaninet.

I synnerhet på mycket stort djup i hafvet, från 500 famnar och däröfver, finnas många fiskarter, som äro rent svarta. Hos dem äro naturligtvis melaninchromatophorerna mycket talrika och tätt hopade, så att de alldeles dominera.

Å andra sidan finnas på tämligen stort djup, i synnerhet ide varmare hafven, fiskar, som äro alldeles eller öfvervägande röda. Ett exempel därpå erbjuder i vår fauna kungsfisken (Sebastes), som vi ju, i synnerhet vintertiden, ej sällan se salubjuden på våra torg. (Dess stora ögon tyda på, att den lefver på rätt stort djup.) I detta och liknande fall är det chromatophorer med rödt lipochrom, som äro förhärskande. I Västindien finnas flera arter taggfeniga fiskar af familjen Serranidse, som dels ha olifgröna eller brunaktiga representanter som lefvanärmare kusten på tämligen grundt vatten, dels scharlakansröda former, som hålla till på djupare vatten. Härvidlag är det visserligen samma art, som förmår framalstra båda färgerna, men det är så att säga början till en rasblandning med ensidig och dominerande utveckling i lipochrom, i samband med vistelseorten.

I andra fall bestämmerskillnaden i kön fårgen. Se vi t. ex. hannen af blågyltan, så finna vi den vara mörk, med mycket svart melaninpigment hopadt i huden. Honan däremot af samma art (ofta kand under namnet "rödnäbba")har det rödalipochromet förhärskande.

Det förhållandet, att en stark och dominerande utveckling af lipochromet hos fiskarna kan ärfvas och att sålunda en gul eller rödras uppstår, har redan för lång tid sedan tillvaratagits af kineserna, som med stöd häraf åstadkommit och utvecklat guldfiskafveln. Guldfisken, Cyprinus auratus Linné, är ursprungligen och egentligen ej någonting annat än en ras af ruda. I vildt tillstånd är den ganska anspråkslöst färgad bruneller grönaktig, men under kulturens inverkan och urval ha en hel mängd vackert färgade, röda och gula raser med eller utan svarta fläckar uppstått.

Med afseende på guldfisken har ju odlingen för öfrigt gått mycket längre än till omändring af färgen; hela kroppsformen, ögonens läge, fenornas storlek och läge ha ju förändrats hos de monströsa former, som sårskildt, japanerna lyckats uppdraga, men detta ligger nu utom ämnet.

Guldfiskungarna genomlöpa under sitt första år ett ganska mörkt stadium, då melaninet ar starkt utveckladt. Men då de äro fullvuxna, framträder det rödgula lipochromet i alldeles öfverväldigande mängd, under det att melaninet till synes försvunnit. Det händer för resten också, att afven lipochromet hos guldfiskar slår fel, och man får då bleka, albinistiska exemplar.

"Förvildade" guldfiskar återgå ofta efter en tid till den ursprungligagrönaktiga färgen. Därpå har man bland annat exempel från Potomac river i Nordamerika och i japanska vattendrag.

Karpfiskarna förete ofta xanthochronism, som mankallar det förhållandet, att den gula färgen blir dominerande. Karpen uppvisar stundom gula varieterer. Den eljest tämligen mörkgrönasvlåren uppträder ej sällan i en vacker, rödgul varietet.

Af id har utvecklats en gul ras, som allmänt användes såsom prydnadsfisk i dammar och basänger. Det är tyskarnas "Goldorfe", guldid, och den är föremål för regelbunden odling liksom guldfisken.

När om vårarnaden stora mörtras som i Ryssland kallas "vobla", i stora massor stiger upp i Wolgadeltata armar och där fångas i otrolig mängd för att saltas, torkas och rökas, får man i notarna då och då guldfärgade exemplar. De ryska fiskarna kalla dessa för kejserlig vobla och anse dem vara stimmens anförare.

Men det är ej blott bland karpfiskarna, som detta xanthochrosistiska fenomen uppträder. Man kan få se torskar, lakar, ålar, målar, o. s. v. i guldvarieteter med melaninet felslaget och blott det gula lipochrometutveckladt.

Guldfärgade vatieteter af vår vanliga aborre äro afven kända från flera olika sjöar i vårt land, dock mest såsom tillfälligt uppträdande, ehuru de på vissa platser oftare visa sig.

Flundrorna äro bekanta för sin förmåga att skifta färg, så att den öfverensstämmer med bottnens färg pa det ställe, dar flundrorna uppehålla sig. Denna färgskiftning, som enligt hvad experiment visat regleras af de färgsensationer fiskens ögon erfara, beror på en omlagringaf samt lika grad af koncentration af chromatophorerna.

Till slut må påpekas, att det ej är endast inom fiskarnas klass, som en dylik xantochronism med stark utveckling af lipochrom och felslagning af melanin uppträder. Hos groddjuren visar sig samma fenomen. Man kan t. ex. få se i det närmaste alldeles gulröda grodor. En sådan, som jagen gång fångade nära Porsiforsarna i Lule älf, visade ej ett spår af melanin, utan var helt och hållet gulröd. Det var alltså en "guldgroda".

Men äfven hos fåglarna upprepar sig samma sak. Kanariefågeln ar det bast kända exemplaret. En kanariefågel och en guldfisk företealldeles samma fenomen. En annan numera vanlig ras af burfågel, där blott gult lipochrom är utbildadt, är den helgula rasen af sångpapegojan, Melospsittacus undulatus. Eget nog har man numera äfven en blå ras af samma fågel.

Ei kommentteja :