20.1.16

Uppfinningarnas bok. Färgning och tryckning.Blåfärgning. Kypen. Sachsiskt blått.

Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.
Blåfärgeriet använder företrädesvis följande färgämnen: indigo, berlinblått, blåholts och de olika slagen anilinblått. Som hjelpfärger komma dertill orselj, kopparoxidhydrat samt molybdenblått. Indigo är utan tvifvel det vigtigaste af dessa ämnen, hvarför äfven indigo fä rgningen i viss mån kan anses som hela färgkonstens grundval. Hon försiggår på två olika sätt: antingen framställes kypblått genom reduktion af indigoblått till indigohvitt och dess förnyade oxidering på sjelfva tråden till olösligt indigoblått, eller ock bildas sachsiskt blått genom indigons lösning i svafvelsyra. Kypblått framställes medelst reagentier under inverkan af alkaliska jordarter och alkalier, hvarigenom indigoblått förvandlas till indigohvitt. En lösning af indigohvitt i en alkalisk vätska kallas en kyp. Allt efter som framställningen försiggår med eller utan upphettning, talar man om varm eller kall kyp; vid den förra eger jäsning rum, hvarför han äfven kallas jäskyp. De kalla kyperna äro: vitriolkypen, urinkypen, tennsaltskypen, arsenikkypen och sockerkypen; varma kyper: vejdekypen och soda- eller potaskkypen.

Vi skola nu taga de vigtigaste af dem i närmare skärskådande. I den kalla vitriolkypen användes jernvitriol (svafvelsyrad jernoxidul) till reduktion af indigon; han består dessutom af bränd kalk samt på indigoqvarn finmalen indigo och vatten; en del af kalken kan ersättas af potaska eller soda. Den med vatten eller lut af kaustikt kali fint rifna indigon blandas i kypen med hett vatten, den bestämda mängden kalk löses deri, hvarpå i varmt vatten löst vitriol tillsättes under omröring. Med denna blandning fylles kypen efter behag. Innehåller han för mycket kalk, är kypen skarp, för litet, kallas han svag, är kalktillsatsen lagom, säges han vara godartad.

Det kemiska förlopp, som försiggår i kypen, är hufvudsakligen följande. Den svafvelsyrade jernoxidulen sönderdelas af kalken, svafvelsyrad kalk (gips) bildas, jernoxidulen blir fri och förenar sig med vattnets syre, hvarigenom han förvandlas till jernoxidhydrat, medan det förut blå färgämnet förenar sig med vattnets väte och öfvergår i en färglös eller gulaktig kropp, indigo-hvitt, som löser sig i vattnet. Gipsen och jernoxidhydratet falla till bottnen. Genom upptagande af syre ur luften öfvergår indigohvitt åter till blått färgämne, och det är härpå kypfärgningen beror. Man har således i kypen fått en klar, mörkt vingul lösning, hvilken innehåller indigohvitt eller reduceradt in-digoblått. Efter borttagande af blomman, blått skum, som visar, att indi gons lösning försiggått, nedhänges garnet (som förut blifvit af kokt i lut och sköljdt) i kypen eller kringföres deruti, upptages i luften och neddoppas åter och detta desto oftare, ju mörkare man önskar färgen. Tyget vrides i spiralformiga ringlar omkring en kypram, som medelst ett rullsnöre kan sänkas ned i kypen och åter uppdragas derutur. Ju mera indigohvitt kypen genom färgning förlorar, desto mera måste han mättas eller skärpas genom tillsats af jernvitriol och kalk för att lösa det på ytan allt jemt bildade och till bottnen sjunkande indigoblått. Godset är, då det upptages, först grön-gult, blir sedan genom upptagande af syre ur luften grönt och slutligen blått. Denna öfvergång kallas gr önskning. Derefter tvättas och valkas det. Om indigons färgförmåga kan man göra sig en föreställning, då man hör, att med ett skålpund 180-200 fot bomullstyg kunna färgas.

De öfriga kalla kyperna, såsom mindre vigtiga och brukliga, gå vi här förbi och vända oss till den varma vejdekypen. Så kallade man förr blandningen vid vejdefärgningen. Då vejden så småningom ersattes af indigo och slutligen af honom alldeles utträngdes, bibehölls dock namnet eller ändrades på sin höjd till vejdindigokypen. Till en sådan erfordras vejde, fin-malen indigo, kräpp och potaska. Dessa ämnen upphettas vid pass två timmar med flodvatten till 80 eller 90°. Derefter inröres kalkmjölk, och vätskan får långsamt afsvalna. Efter 12 timmar eller efter ett par dagar inträder jäsning, och vätskans färg öfvergår från blått till grönt under utveckling af ammoniakångor och blir slutligen klart vingul, hvarefter hon är färdig till färgning. Härmed fortsattes i kypen 3-6 månader, allt efter vejdens jäsbarhet. Tid efter annan tillsättes kräpp och kli för att uppfriska bottensatsens jäskraft, äfvensom indigo och potaska för att ersätta det, som genom färgningen bortgår. Mängden af indigo beror deraf, huru vida man vill ha ljus- eller mörkblått. I vejdekypen färgas alla äkta blå kläden, tyg och garn, äfvensom de flesta mörka färger dermed grundas. Kypblått är den mest äkta af alla färger. Ofta gifver man det medelst sköning en violett färgton derigenom, att det blåfärgade tyget efter föregången sköljning doppas i en kokande lösning af svafvelsyrad tennoxidul och blåholtsafkok eller i ett med persio tillsatt färgbad.

Sachsiskt blått, upptäckt 1740 af bergsrådet Barth i Grossenhain i konungariket Sachsen, framställes genom lösning af indigo i rykande svtifvel-syra. Denna indigokomposition upptages af ylle, men ur yllet erhålles åter svafvelsyrad-indigo genom utlakning med lösningar af kolsyrade alkalier. Den nu erhållna lösningen kallas "utdraget blått" och användes vid ylle- och silkesfärgning efter betning med alun och vinsten.

Med blåholts och orselj eller persio ger man ylle oäkta eller halfäkta färger; siden färgas blått med indigo, berlinblått, blåholts och anilinfärger; äfven mineraliskt indigo (molybdensyrad molybdenoxid) kan med fördel användas till blåfärgning af siden. For bomull och linne tillsättas kypen blåholts och kopparvitriol, men hufvudsakligast berlinblått. Vid färgning härmed tillgår så, att tyget först likformigt betas med en jernoxidlösning och sedan behandlas med en lösning af blodlutsalt, hvarigenom den bekanta färgen berlin-eller parisblått bildas på tråden. Franskt blått, som är det vackraste, erhålles med rödt och gult blodlutsalt utan jernbetning. Med berlinblått färgade yllevaror angripas af alkalier; jernoxiden gör tråden skör äfven i linne-och bomullsväfnader, hvarjemte han äfven ger garn och tyg en viss kärfhet. De blekna för dagsljuset, men återtaga i mörkret färgen.

Ei kommentteja :