Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Färgämnets förening med tågan.
När ett färgämne skall varaktigt förenas med en väfnad, så att det genom ljus, luft eller tvättning hvarken utplånas eller undergår någon förändring, måste det träda i kemisk förbindelse med tygets eller spånadens ämne. Då färgämnena ega en tillräcklig grad af kemisk frändskap till det ämne, som skall färgas, ingå de med detta en fast förening utan några hjelpmedel; de kallas då substantiva färger. Sålunda förbinda sig purpursnäckans färgämne, indigo, kräpp, orselj, persio, orleana och jernoxidhydrat omedelbart med ylle, och blåholtskypens färgämne (afkok af blåholts med kopparvitriol) med bomull. Men de flesta färgämnen förbinda sig först då varaktigt med växttågorna och djurfibrerna, när dessa blifvit kemiskt förbundna med ämnen, som ha större frändskap till färgerna än tågorna eller fibrerna sjelfva. Sådana färgämnen kallas adjektiva färger. Exempel härpå äro kochenilj, gulholts, bresilja och kräpp. Medlen för de adjektiva färgernas förening med tågan äro de så kallade betorna, hvartill användas mycket olika ämnen, företrädesvis jordarter och metallsalter, men äfven garfsyra. Lättast att färga är ullen, emedan hennes frändskap till färgämnena är störst, dernäst silket, derefter bomullen och först i sista rummet lintågan i lärftet. Allt efter färgernas varaktighet på tyget skiljer man mellan äkta och oäkta färger; de förra motstå inverkan af ljus, luft, vatten, tvål, alkaliska vätskor och svaga syror, de senare icke eller endast till en del. Men klorens och den koncentrerade salpetersyrans blekande förmåga kunna ej ens de mest äkta färger motstå.
Betorna.
Då betorna förena sig med tågan, förblifva de antingen oförändrade eller undergå en sönderdelning; men i båda fallen åstadkomma de en fällning af färgämnet på spånaden eller tyget, på samma sätt som en fällning bildas, då de tillsättas en lösning af färgämnet. Denna förening af färgämnet och betan eller blott den verkande beståndsdelen deri ingår derefter i sin tur i följd af den kemiska frändskapen den närmaste förening med tågan. Som vi redan nämt, kunna betorna, äfven kallade mordants, till sin natur vara mycket olika; till färgens fästande på tågan användas derför också i färgerierna dels oorganiska, dels organiska ämnen, dels föreningar af båda. Ett hufvudvilkor är dock alltid, att de hvarken få skada färgämnet eller tågan, att de ega en bestämd frändskap till dem båda och slutligen att de låta lätt använda sig.
De vigtigaste betorna ur mineralriket äro: lerjordssalter, jernoxid, tennsalter, vismutoxid och kromsalter. Af organiska ämnen användas som färgbetor: ostämne (kasein), ägghvita (albumin), gluten, lim, garfsyra, oljsyra och glycerin. Dertill komma ännu de så kallade hjelpbetorna, hvilka förbereda tågan för betans upptagande; de äro vinsten, salpetersyra och natronlut. Lerjorden användes antingen som lerjordssalt, och detta är det vanligaste, eller ock som syra. Alun, svafvelsyrad, salpetersyrad, ättiksyrad lerjord (rödbetning) och kloraluminium tillhöra det förra, natronaluminat, magnesiaaluminat (spinellbetning) och zinkoxidaluminat (gahnitbetning) det senare slaget. Bland jernbetorna böra nämnas den ättiksyrade jernoxiden, hvilken mest användes som jernbad eller svartbetning, det träsyrade jernet och de alkaliska jernbetorna. Af de mycket använda tennbetorna begagnas mest tennsaltet (tennklorur), det så kallade fysikbadet (äfven kalladt komposition, salt- och salpetersyradt tenn), pinksaltet (tennklorid med salmiak) och tennsyradt natron.
Bland de organiska betorna användes i synnerhet det i ammoniak lösta ostämnet, blandadt med frisk kalklösning, till att fästa orseljen på bomull, ett medel, som ej af något annat kan ersättas. Oljbetning användes blott i krappfärgning till adrianopelrödt, medan den fasta föreningen mellan färgstoftet och betan åstadkommes medelst garfsyra. Alla de öfriga organiska betorna användas mera till tygtryck. Märkvärdigt är, att ett och samma betningsmedel med färgämnet frambringar olika färgtoner på ylle, bomull och silke; häraf synes äfven, hvilken kemisk frändskap dessa ämnen hafva till tågan. Lika så frambringa äfven olika lerjordsbetor med samma färgstoft olika färgtoner på tyget, så att alun ger en annan färg än ättiksyrad lerjord, och den senare sjelf olika färger, allt efter som hon användes neutralt eller basiskt.
Betornas fästande på spånaden och väfven är ingalunda en så enkel förrättning, att hon blott åstadkommes genom neddoppning eller blötning. Garnets och tygets anbetning sker först genom betans upplösning i flodvatten. För ullgarn och yllevaror skall vattnet vara kokhett, för silke, bomull och linne ljumt, eller ock användes det utan uppvärmning. Efter betningen följer, då man begagnat lerjord eller jern, vädring genom tygets upphängande i luftdrag, hvarvid atmosferens fuktighet, understödd af med vatten fylda afdunstningskärl, spelar hufvudrolen. För att få bort den så kallade bländfärgen, d. v. s. den blott mekaniskt, ej kemiskt, vid tågan bundna betan, äfvensom för att säkrare fästa den senare, följer nu vanligen kospillningsbadet, som upplöser den obundna betan och ättiksyran, hvilka eljest lätt kunde orena tyget. Genom detta bad, som består af färsk kospillning, vatten och krita, går nu det som ett ändlöst band hopfästa tyget mellan valsarna i en särskildt för detta ändamål inrättad apparat. I stället för den obehagliga och ofta med mycket besvär anskaffade kospillningen använder man åtskilliga ersättningsmedel under namn af kospillningssalter. Mest begagnas härtill en lösning af fosforsyradt natron och fosforsyrad kalk, en lösning af benlim (reningslikör), arseniksyradt kali och slutligen vattenglas (kiselsyradt natron). Förr använde man i stället för kospillningsbad för ömtåliga färger klibad, som utgjorde en blandning af hvete- och rågkli, kokt med vatten. Slutligen ha som medel att fästa betorna äfven begagnats hartstvål, benzoetvål, borax och bernstenssyra.
På senare tiden har man vid färgning börjat mycket använda glaubersalt så väl för dess fysikaliska som kemiska egenskaper. Glaubersalt är nämligen, liksom alla saltlösningar, lätt lösligt i vatten; men en sådan lösning har högre kokpunkt än vanligt vatten och högre, ju större salthalten är. Vid många färgningsprocesser är ofta en hög kokpunkt mycket vigtig, i synnerhet vid anilinfärgning, då nyanserna mellan rödt och hvitt ofta endast bero af den värmegrad, hvarvid föreningen eger rum. Glaubersaltet utöfvar så till vida en egendomlig kemisk verkan, att det i färgbad, som frigöra syror, upptager dessa och gör dem oskadliga för tågan utan att dock beröfva färgbadet dess sura egenskap.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti