22.7.15

Sorgens färg.

Tammerfors Aftonblad 45, 2.9.1916


En mycket allvarlig färg har i dessa tider, då döden gör så omätligt rika skördar, insprängts i gatubilden: sorgens färg, den svarta dödsfärgen, som bäres af så många efterlefvande efter de offer, kriget kräft i de stora kulturländerna.

Att svart blifvit för nästan alla kristna folkens sorgens och lidandets färg torde böra tillskrifvas romerskt inflytande. Färgens symboliska betydelse ligger nära till hands. Liksom ljuset är en bild af glädjen, är mörkret en bild af sorg och död. Redan hos de gamla egypterna var svart sorgfärgen, men under någon period hade de ock gult som de fallande löfven då sommaren dör. Araberna bära likaledes först svarta, men sedan himmelsblå kläder under den öfliga sorgetiden, sannolikt för att antyda att den hädangångne för evigt var dem undanryckt och att han var från dem lika fjärran som himlens blåa hvalf.

Af Juvenalis, Ovidius, Propertius och andra diktare och skriftställare i det gamla Rom veta vi att man dä sörjde de hädangångna i svarta kläder. Euripides’ dramer gifva oss samma upplysning beträffande grekerna.

Att i lysande, soligt hvitt se något som symboliserar döden motsäger vära medi döden förbundna föreställningar och dock är seden att de sörjande hölja sig i hvitt mycket äldre och vida mera utbredd, än man vanligen tror.

En tysk forskare antager att för de gamla germaniska stammarna den hvita färgen en gäng varit sorgens färg, emedan den i folktron nästan alltid hänsyftade på döden. Vi smycka ju ännu i dag med hvita blommar våra dödas likkistor och plantera helst sadana på deras grafkullar. 1 Schweiz’ och Tyrolens från. världen afskilda tysta skogar och dalar, där urgamla bruk ännu helighållas, lär den hvita sorgdräkten ännu i dag bruklig och på Riigens halfö Monohsgut hör till sorgdräkten obetingat en hvit hufvudduk.

I sitt arbete "Slavernas mytologi” hänvisar Schwenk därpå att ännu i dag de kassubiska och serbiska kvinnorna under sorgtiden draga ett öfverkasi utanpå sina vanliga kläder. I Lausitz går sagan att dödsgudinnan i sida, hvita kläder skrider genom byarna. I Japan, Kina, Siam och Anam bär man i allmänhet hvita sorgkläder, i Japan därjämte blåa. I sitt arbete "Obeträdda resstigar i Japan" berättar Isabella L. Bird om en japansk buddhaists begirafning, vid hvilken de sörjande huro veckrika, hvita och blåa kläder. Änkan bar en präktig dräkt al blått siden oeh däröfver en kappa med långa ärmar af hvit crépe, som sammanhölls af en scharlakansrödi, guldstickad gördel. Äfven perserna i Bombay buro hvita kläder i liktåget och auslralierna såväl som amahawerna i Nordamerika måla kroppen hvit cå någon af stammen aflidit. Pä flera irter 1 det gamla Hellas sörjde man likaledes i hvitt och enligt Plutarcus äfven i Rom under kejsartiden. Blått som sorgfärg ha vi iredan omtalat. Turkiska och egyptiska kvinnor följa en anförvants eller en af husfolkets kista med en blå linnebindel om hufvudiet om de lejda arabiska gråterskorna sönderslita ander utstötande af sina sorgetjut blåa bombomullslappar, som de sedan kringströ för vinden. I det tyska höglandets katolska länder är den af kyrkan föreskrifna kvinnliga sorgdräkten blå och kvinnorna komma därför vanligen till beg.rafningen åtminstone med blåa förkläden.

Liksom man väl i alla europeiska länder begagnar brefpapper med svarta kanter och likaledes svart lack som tecken till sorg, så skrifva kineserna sina kondoleansbref med blått bläck och försegla dem med blått lack. Sedan urgamla tider råder i Abyssinien den seden att män och kvinnor undetr sorgeåret låta afklippa sitt hår och kläda sig i smutsiga mörka eller gula klädler. Äfven bäres den mörkbruna af tårull förfärdiga burnusen.

Hos några etiopiska stammar är grått sorgefärgen och detta skulle möjligen vara att hänföra till den i bibeln omförmälda seden att till tecken af sorg strö "aska på sitt hutvud" (l Macc. 3:47). Och i Esters bok (4:3) heter det: "De gräto, sörjde och lågo i säck och aska”. Grått gäller i de flesta europeiska länder som halfsorgens färg såsom den vid en landsfaders död mestadels genom särskilda påbudi bestämmes. Kyrkofäder såsom t. ex. Chrysostomus (334 —407) och Cyprianus (200 —258) uttalade sig mot de mörka sorgfärgerna, enär de syntes skida mot hoppet om den eviga salighetens fröjder.

Men härmed är ej ämnet om sorgfärgen uttömt. Under konklaven bära kardinalerna som tecken till sorg efter den hädangångne påfven en violett öfverfclädnadl, i stället för den vanliga röda och med violetta tyger och mattor öfverhöljas i begynnelsen af lastan altaren och predikstolar i de katolska kyrkorna. Äfven bruna sorgkläder voro under medeltiden tillåtna i de katolska länderna.

I gult sörjde kelterna, och ännu i dag bära Bretagnes kvinnor i likföljet gula hufvor, och gulla vaxljus uppställas pa bägge sidor om den döde. Äfven i några asiatiska länder bäras gula kläder då en älskad vän ellar anförvant skattat åt förgängelsen.

Ei kommentteja :