18.4.15

Haren och harjakten med stöfvare, II. Abnormiteter och bastarder.

Finlands jakttidskrift  2-3, 1918

(Forts. fr. sid. 8)
Yttre utseendet är det som främst betingar hararternas delning i den stora mängd former och afarter, hvarom i det föregående gifvits en sammanträngd framställning. Men oafsedt den för hvarje form typiska färgen, förekommer stundom inom de olika färgvarieteterna ett utseende hos enstaka individer, som fullkomligt afviker från den normala färgen. Sådana abnormt färgade exemplar torde nog förekomma bland alla hararter, men då andra än de, som påträffas bland de i vårt land lefvande arterna, ej äro af egentligt intresse för oss, skola vi i det följande hålla oss endast till dessa, särskildt till snöharen.

Redan Holmgren talar om tvenne färgvarieteter af vår vanliga hare, nämligen:
1) svarta haren eller trollharen, som är helt och hållet svart under alla årstider och troligen är en gammal  hanne. Den är sällsynt och i Sverige skjuten i Uppland och Småland;
2) röda haren, som, med undantag af hufvudet och bakbenen, är helt och hållet mörkröd. En gång skjuten i Nerike.

*) Vårt villebråd, II uppl., sid. 311.Kolthoff omnämner en varietet från Jämtland och möjligen Lappland, hvilken skiljer sig från den vanliga fjällharen därigenom, att öronen till 2/3 af sin längd äro svarta eller svartaktiga.* På samma ställe omtalar han äfven de, "sedan länge kända, helt — ofta glänsande — svarta harar, som under en följd af år skjutits i Småland, de flesta i Kalmartrakten, och tillvaratagits för våra museer."

**) Sv. Jäg. T. 1884, sid. 39.Äfven rena albinos ha enligt samma källa förekommit två gånger i Sverige. Den ena, en hanne, sköts i sept. 1913 på en ö norr om Härnösand och den andra, en hona, äfvenledes i Ångermanland, fångades lefvande. Hon lefde i flere år i Skansens zool. trädgård och födde åtskilliga kullar ungar, alla normalt färgade. En hvit sommarhare sköts den 15 sept. 1884 i Dalarne.** Han var "af vanlig storlek och kroppsbyggnad, men helt och hållet hvit, om också den hvita färgen icke var fullkomligt så ren som vinterdräktens, utan hade en, ehuru mycket ringa, dragning åt smutsgult. Endast å öronen funnos några  ljusbruna hår, och anmärkningsvärdt är att öronspetsen icke var svart, utan lika med örats färg för öfrigt. Färgen å ögats pupill och regnbågshinna var den normala". Då ögats röda färg är ett af den totala albinismens förnämsta kännetecken, kan detta exemplar ej anses som en fullständig utan som en partiell albino, något som den orena färgen (isabellfärg) äfven bekräftar.

***) Norges Pattedyr, sid. 61—62.I Norge, säger R. Collett, äro svarta harar sällsynta. Han anför ett fall, då en sotfärgad hare med svart hufvud sköts vid Risör den 16 aug. 1870.*** Hvita individer (albinos) äro åtminstone tre gånger anträffade i Norge. I Etnedalen (Valders) sköts en sådan hare i sept. 1900, i aug. 1907 en stor äldre individ och i sept. 1909 en unghare i Rauland (Telemarken). Denna sistnämnda var en äkta albino, helhvit med röda ögon och hvita öronspetsar.

Huruvida sådana från det normala afvikande harar påträffats i Finland, finnes ej angifvet i vår zoologiska litteratur. Åtminstone har jag ej lyckats finna någon antydan därom. Däremot har jag själf en gång (i oktober 1888) skjutit en torr, liten, ovanligt mörk,
blåskiftande harhanne i Jämijärvi, hvilken utan tvifvel var af samma slag som de norska och svenska hararna. Enligt meddelande af en trovärdig jägare i Björneborg skall en sådan hare en gång ha skjutits på 80-talet i Nakkila. Dessa två fall äro de enda som mig veterligen äro kända från vårt land. Jag har uppehållit mig vid denna fråga för att fästa hrr jägares uppmärksamhet på den hos oss så litet beaktade färgvariationen bland djuren. Emellertid äro alla arter af gnagarna fallna för en sådan variation, från fullständig albinism till fullständig melanism, hvarjämte bland dem förekomma icke få röda, gula, isabellfärgade och spräckliga exemplar. Därför är det troligt, att heterochrosis förekommit och förekommer oftare bland hararna i Finland än livad hittills blifvit kändt. I trakter, där snö- och fältharen resp. seländska haren lefva jämsides med hvarandra, förekomma stundom blandfödingar. Denna sak har jag utförligt behandladt i en uppsats "Harbastarder"  i F. J. för 1909, sid. 23 och 129, hvarför jag nu förbigår den och hänvisar den intresserade till nämnda uppsats. Att sådana hybrider äfven påträffats i vårt land torde vara ådagalagdt. Anmärkas bör dock, att misstag vid bedömandet efter dräkten af en från det vanliga afvikande snö- eller fälthare lätt kan begås, ty såsom tidigare framhållits förekomma färgförändringar bland hararna rätt ofta. Därför bör hvarje som bastard ansedd hare ovillkorligen bedömas efter måtten å öron, svans och bakfötter, ty endast dessa mått äga afgörande betydelse.

Liksom bland andra gnagare förekomma missfoster rätt ofta äfven bland hararna, särskildt bland fälthararna. Som exempel härpå återges här efter "Deutsche Jäg.-Z." bilden af en i Hilden nära Dilsseldorf anträffad unghare med åtta fötter. Meddelaren, G. Gerwien, säger att en katt kom dragande med den ungefär 14 dagar gamla haren till meddelarens hem. Mänga andra likartade exempel på vanskaplighet skulle kunna anföras. Ide flesta fall utgöras dessa missfoster af tvenne, med hvarandra sammanvuxna harar.

Ei kommentteja :