11.1.12

Om färgerna (del 1 & 2).

(Del 1) Gutenberg 2-3, 1.5.1893
(Del 2) Gutenberg 4-5, 1.6.1893

Efter H Scheibler.

Färgtryck med boktryckpressar var tidigt kändt. Redan 1499 säges en tysk vid namn Mair hafva levererat i färger tryckta träsnitt. På senaste tid har färgtrycket blifvit allt mer och mer användt. Dertill bidrager isynnerhet de storartade förbättringar snällpressens färgverk undergått och de till mindre färgtryck väl lämpade digeltryckpressarna.

Då färgtryck nu ganska allmänt användes i accidensarbeten, är det af stor vikt för såväl sättare som tryckare att ega kännedom om de olika färgernas behandling och egenskaper samt de allmännaste regler för färgharmoni.

a) Färgernas indelning.

Färgerna indelas i 3 klasser: prima-, sekunda- och tertiafärger.

Primafärger (vanligtvis kallade grundfärger) äro rödt, gult och blått.

Sekundafärger, som bestå af en blandning af två grundfärger, äro orange, grönt och violet.

Tertiafärger, som äro sammansatta af 3 prima eller 2 sekundafärger äro citronfärg, rödbrunt och grått.

Primafärgerna äro rena, naturliga färger och kunna icke framställas genom blandning.

Sekundafärgerna äro också rena, men bestå af följande blandningar:
rödt + gult - orange
gult + blått - grönt
rödt + blått - violet

Tertiafärgerna äro icke rena. De bestå af följande blandningar:
orange + grönt - citronfärg
orange + violet - rödbrunt
grönt + violet - grått


b) Harmonierande färger.

Harmonierande färger kallas de, som ömsesidigt förhöja hvarandras glans och kraft. Ställes två sådana färger bredvid hvarandra, ser man att de reflektera strålar af sina komplementsfärger. Sålunda reflekterar t. ex. rödt gröna och grönt rödaktiga strålar.

Såsom hufvudregel kan man uppställa, att grundfärgerna alltid harmoniera med sina sekundafärger.

Komplementsfärger harmoniera med hvarandra, dock något hårdt ss. rödt och blågrönt, violet och gröngult.

Alla färger, som äro nära beslägtade med hvarandra, harmoniera.

I frågan om färgernas harmonierande sammanställning råder bland olika författare mycket delade meningar. I allmänhet antages dock, att följande sammanställningar äro harmoniska:

Orange, när den är ljus, värkar utmärkt tillsammans med ultramarin; är den däremot mörk, går värkan fullständigt förlorad. Med grönt värkar mörk orange bra; äfven violet är af god effekt i denna förbindelse, isynnerhet när grönt tillagges.

Mönja harmonierar med ljusblått och gulgrönt, i nödfall äfven med gult. Däremot värkar det skrikande med blågrönt.

Guldgult värkar utmärkt med ultramarin; den harmonierar äfven med violet och purpurrödt.

Guld (metallisk guld-brons) värkar utomordentligt med ultramarin, mörkrödt, mörkgrönt och ljusblått; för öfrigt harmonierar det med nästan alla andra färger.

Kanariegult passar bäst med violet, isynnerhet med dess mörka schatteringar, men också med purpur- och karminrödt.

Gräsgrönt tar sig bäst ut med violet och purpurviolet. Det är äfven af stor värkan tillsammans med blått.

I allmänhet värka sammanställningar af två färger mindre tillfredsställande än sammanställningar af tre färger. Den mest effektfulla sammanställning af tre färger är rödt, gult och blått, isynnerhet guld, ultramarin och zinnober. Vid användning af guld i stället för gult böra färgerna vara något kraftigare.

Mörkrödt, grönt och gult utgöra en utmärkt kombination.

Orange, grönt och purpurviolet är också användbart. Till hvar och en af dessa sammanställningar kan fogas svart, guld eller silfver.

Hvitt värkar gynsamt vid sidan af ljusa, men icke vid mörka färger; skrikande är det vid sidan af rödt. Gult fordrar, när det användes bredvid svart, ljusa färger i sin närhet.

Svart tillsammans med mörkgrönt, blått och violet bör icke användas. Däremot värkar svart utmärkt mellan två ljusa färger.

Grått värkar mycket trefligt med rödt, orange, gult; grönt och blått. En storartad effekt frambringar grått i förbindelse med mönja, orange och skarlakansrödt. En grå botten är att föredraga framför en hvit.

Det är af största vikt för en harmonisk värkan att man, om möjligt, använder flere nyanser af en och samma färg.

I ett och samma arbete bör man använda endast få hufvudfärger och behandla de öfriga som bifärger; dessa böra intaga en obetydlig plats. Använder man t. ex. blått-orange, så bör blå vara den förherskande; i annat fall värkar denna förbindelse hårdt. Användes gult vid sidan af violet, så bör violet intaga den större platsen. Komplementsfärger, som stå bredvid hvarandra, och som äro ungefär lika starka, böra åtskiljas med kraftiga svarta, guldbroncerade eller andra konturer. Af stor vikt är det äfven att alltid begagna "varma" och "kalla" färger bredvid hvarandra; ty dessa höja hvarandras glans. Med varma färger menas de, i hvilka rödt och gult är förherskande. Är blått det dominerande i en färg, inträder köldens karaktär.

Smaklösa färgkombinationer bero endera på, att färgerna äro hårda och skrikande eller på, att den ena färgen inverkar på den andra. Sådana kontraster förekomma t. ex. vid sammanställning af mönja och karmosin, blått och violet o. s. v. Sättes rödt bredvid orange, så förefaller denna färg gulaktig, då däremot den röda färgen visar sig blåaktig. Violet synes blåaktigt vid sidan af rödt, medan den röda färgen förefaller gul. Orange synes rödaktig, när det står vid sidan af gult, medan denna sistnämnda färg får ett grönt utseende. När grönt och gult stå tillsamman får den första färgen ett blått och den sistnämnda ett orangefärgadt utseende. Violet emot blått blir rödaktigt och blått grönaktigt. Gult emot blått blir rödaktigt och blått synes violet. Rödt emot blått blir gulaktigt och blått grönt.

Sådana disharmonier kunna lätt undvikas, om man sätter grått emellan dem, t. ex. gult-grått-blått. Därvid erhålla färgerna sitt ursprungliga utseende.

Sättas en ljus och en mörk nyance af samma färg bredvid hvarandra, blir den ljusa ljusare och den mörkamörkare.

(Forts.)


[Gutenberg 4-5, 1.6.1893]

Om färgerna. (Forts.)

c) Färgernas varaktighet.

Vid valet af färger är det af största vikt att veta om färgerna äro varaktiga eller icke. Det finnes färger, som redan dagen efter tryckningen förändra utseende och sädana som icke det minsta tåla solljus. Kagra af de vackraste färgerna äro tyvärr de minst hållbara.

Gula och blåa färger hålla sig i allmänhet bättre än röda. Af de sistnämnda är det egentligen blott zinnober som är varaktig.

I allmänhet anses följande färger vara hållbara: kadmiumgult, kromgult, zinnober, kinesiskt rödt, venetianskt rödt, zinkhvitt, ultramarin, miloriblått, pariserblått, koboltblått, umbra och jakaranda brunt.

De färger, som icke tåla solljus äro: geraniumlack, karmoisinlack, skarlakanlack, gult lack, purpurlack, turkiskt blått, indigo, berlinerblått, patentzinnober och rosenfärger.

Följande färger motstå ljuset, men lida af fukt och oren luft: mönja, kromrödt, orangerödt, mineralgult och grönt lack.

Vid valet af röda färger bör man isynnerhet vara försigtig; ty de äro de dyraste och derför mest utsatta för förfalskning. Äro färgerna blandade med anilin böra de icke användas till tryckning af arbeten, som äro utsatta för
dagsljuset.

Svart färg till arbeten, som en längre tid blifva utsatta för solljuset, böra blandas med litet kinesiskt tusch, emedan färgen eljes blir gulaktig och blek. Tuschen håller sig nemligen i solljus och bevarar färgens styrka.

Ei kommentteja :